Av: Henrik Sjövall
Var femte svensk är antingen född utomlands eller har minst en förälder som är född i ett annat land. Det syns allt mer i universitetskorridorerna där lintottarna nu börjar bli en minoritet. Letar vi litet högre upp i hierarkierna glesnar invandrarleden betydligt, precis som andelen kvinnor. Frågan om kvinnors representation är nästan dagligen uppe i media, frågan om invandrarnas pratar vi mindre om.
Minnesgoda läsare av E-nytt minns kanske en betraktelse jag skrev i höstas: Med PU-expressen runt jorden. Den handlade om en grupp läkare med legitimationer från länder utanför EU, för vilka Sahlgrenska akademin åtagit sig att ge en ettårig kompletteringsutbildning. Vi gav dem en ”halvsulning i ledarskap” om sjukvårdsorganisation, mänskliga rättigheter och genus, teamarbete, etik och entreprenörskap. Jag sammanfattade hur gruppen såg på likheter och skillnader mellan Sverige och sina hemländer. Ett generellt mönster var att deltagarna var vana vid två parallella system, ett bräckligt offentligt med upp till 200 patienter per läkare och dag och ett privat penningdrivet system med resurser snarlika våra egna. Vi enades om att den positiva utveckling som finns bygger på framväxt av en välutbildad medelklass med ekonomiska muskler. Denna vill bara ha en sak: rimliga förutsättningar att skapa ett bra liv för sig själva och sin familj genom hårt arbete. Och deras envisa kraft tvingar som regel så småningom även halvgalna diktatorer på knä.
Kursavslutning
Nu har året gått och vi har haft kursavslutning. Temat för avslutningen var: Att arbeta som läkare i Sverige. Deltagarna fick som underlag en masteruppsats baserad på intervjuer med en grupp irakiska läkare som hade arbetat en kortare tid i det svenska systemet. Jag bad gruppen att reflektera fritt. Vi gick ett varv runt bordet, för att säkerställa att även de blyga kom till tals. Jag försökte lyssna ordentligt och skrev upp nyckelord på tavlan. Den blev snabbt fullklottrad:
• Hur sätta gränser, när ska vi säga nej till arbetsuppgifter?
• Hur ska vi veta våra egna styrkor och svagheter? Folk har så många olika sjukdomar. Hur ska jag kunna hantera allt det där?
• Hur ska vi veta hur ni brukar göra just på det där stället? Man gör ju inte på samma sätt överallt!
• Vad tycker våra svenska kollegor egentligen om oss? Är vi välkomna eller misstror de oss? Och hur är det med övrig personal, till exempel sköterskor, vilka förväntningar har de?
• Hur ska vi bete oss i kafferummet? Det blir ofta så att vi sitter tysta, vi har ju svårt att hänga med i diskussionerna, folk pratar så fort. Ska vi försöka komma med? Hur gör man?
• Hur ska vi göra när vi söker jobb, skall vi säga att vi är bra eller hålla en låg profil?
• Om jag blir ombedd att tolka på mitt hemspråk, ska jag säga ja till det? Ibland vill de till och med att man ska ta alla patienter från sitt gamla hemland. Ska man säga ja till det?
• Hur skall man tänka? Ska man säga vad man tycker, vara ärlig, när man får frågan? Eller ska man hålla en låg profil?
Medicinkollega
Som ni märker är det inga lätta frågor att svara på. Till min hjälp hade jag med mig en medicinkollega, Mariam Elbornsson som är troende muslim. Hon har själv upplevt och fått hantera en del av problemen. Ibland måste man både som läkare och lärare ha rätt att stiga ur sin renodlade expertroll och säga vad man tycker. Jag har läst på i ämnet och hade tagit med mig en bok som jag varmt rekommenderar: The myth of the Moslem tide, som handlar om myter kring den muslimska invandringen.
Vad jag och Mariam sa? Om attityderna till utländska läkare: de flesta är positiva och litet nyfikna. Den skepsis som eventuellt finns är mest relaterad till dåliga språkkunskaper. Man kan aldrig bli tillräckligt bra på svenska. Det gäller även för den som har svenska som modersmål. Läs romaner, prata svenska hemma, se svensk film, försök skaffa svenska vänner, våga fråga om patienter eller kollegor reagerar konstigt på något ni säger. Språket, där har ni nyckeln till det svenska samhället.
Kaffebordet
Kaffebordet då? Jag sa att de ska komma ihåg att likheterna mellan människor är mycket större än skillnaderna. Alla äter, de flesta blir förkylda ibland eller har barn som är sjuka och inte kan gå till dagis. Många har gamla bilar som inte startar när det är kallt. De flesta gör något på sin semester. Allt det där är allmänmänskligt och har inget med ursprungsland att göra. Prata om det vid kaffebordet. Går ni in den vägen kommer folk garanterat att släppa in er.
Om expertrollen och relationen till övrig personal: Vi har alla våra expertroller i vårdteamet. Det är viktigt att komma ihåg att det är sjuksköterskorna som är experter i omvårdnad, inte läkarna. En konstruktiv och respektfull dialog brukar fungera bäst, inte maktspråk. Fråga om du är osäker, det är aldrig fel, men kom ihåg att det finns situationer där du som läkare måste våga ta det finala ansvaret, våga sätta ned foten. Lätt att säga men svårt att göra.
Multisjuka äldre då, hur ska man klara att hantera alla dessa sjukdomar och mediciner? Jag sa att det är erkänt svårt, och att ingen kan begära att ni ska klara det utan hjälp. Återigen, det är aldrig fel att fråga. Och kom ihåg: det som är medicinskt möjligt är inte alltid det bästa för patienten.
Anställningsintervjuer
Om anställningsintervjuer: skryta eller baissa sig själv? Vi svenskar gör ju det sistnämnda. Jag sa att man skall vara ärlig men inte vara rädd att också framhålla sina styrkor. Kom ihåg att många svenskfödda läkarstudenter fortfarande är ”begåvade barn”. Ni erfarenhet. Ni har gjort en resa som fått er att mogna som människor. Ni har ridit ut stormar, hanterat griniga myndighetspersoner, upplevt hur det är att leva i samhällets väntrum. Detta är värdefullt i er roll som läkare, framhåll detta som en styrka. Var också tydliga med att ni kan teorin ordentligt. Det ni behöver hjälp med är hur man brukar göra. Säg att ni har lätt att lära och verkligen kommer att anstränga er för att göra ett bra jobb.
Till sist något väldigt viktigt, risken för enklavisering. Det finns ett starkt vetenskapligt stöd för att huvudskälet, att nyanlända invandrare söker sig till varandra, är otrygghet och känslan av att vara lost in space. Det är sällan självvalt, man vill komma in i den svenska gemenskapen och vara som alla andra. Det är absolut inte samma sak som att behöva ge upp sin religion eller sina traditioner. Därför är det aldrig lyckat att även på arbetsplatsen motas i en etnicitetsfålla där man förväntas hantera patienter från ursprungslandet och på sitt hemspråk. Som Mariam Elbornsson sa: ”Jag blir ibland tvungen att säga till patienter att jag inte är deras muslimska syster utan deras doktor”. Således ett caveat för rollen som invandrardoktor.
Mentaliteten
En fråga som också kom upp var svårigheten att få svenska vänner. Jag försökte förklara att den så kallade svenska mentaliteten grundar sig på det faktum att vi bara tre generationer tillbaka var ett fattigt jordbruksland i Europas norra utkant. De som då var ute på vägarna var som regel luffare eller banditer
och det fanns en utbredd misstro mot främlingar. Attityden finns tyvärr kvar på sina håll. Bästa sättet att hantera den är att inge förtroende och att diskutera gemensamma saker, inte skillnader. När den initiala skepticismen släpper brukar vi vara vänfasta. Och kom ihåg: ni är intressanta människor Folk är helt enkelt nyfikna. Använd det för att få kontakt.
Vi avslutade dagen med knytkalas ute på Donsö, ett kustsamhälle där det gamla Sverige fortfarande finns kvar. När vi stod där uppe på balkongen och tittade ut över Donsö by gav vi faktiskt fullständigt blanke den i vilka länder vi var födda i.
Till hösten börjar nästa kurs med nya utmaningar.
Elin Lindström Claessen skriver
Alltid tänkvärt. Tack för detta inlägg Henrik!