Att ge sig iväg för att göra internationell postdok innebär många utmaningar. Sofia Frost, disputerad vid avdelningen för radiofysik, är sedan ett och ett halvt år tillbaka en del av ett framstående forskningslabb i Seattle. Här reflekterar hon över hur det är att dra av sig sin försynta svenskoverall, möta en mer spontan möteskultur och leva med osäkerheten att bara ha finansiering för ett år i taget.
Jag är inte en person som alltid drömt om att plugga eller jobba utomlands – tvärtom. När kompisar sökte exjobb i Europa, Nordamerika eller tropiska länder rös jag inombords. Varför skulle jag vilja lämna trygga Göteborg? Där fanns ju allt.
Men så hände något; jag tror att det var under mitt tredje år som doktorand på avdelningen för radiofysik vid Sahlgrenska akademin. Livet hade vänts upp och ned av olika skäl, och staden kändes trång och inrutad. En vän och jag bilade genom Kalifornien och funderade över hur en amerikansk vardag egentligen ser ut. Vad äts till frukost, hur lagas middagen? Vad finns bortom den artificiella turistbilden? Semestern tog obönhörligen slut, men ett litet frö var sått som sakta men säkert grodde, slog rot och utvecklade sitt bladsystem i min hjärnas vindlingar. Jag ville veta mer om livet i ett annat land; jag ville ut! Men hur?
Samma år gästforskade en kollega några månader vid Fred Hutchinson Cancer Research Center i Seattle, USA, och kom tillbaka full av energi och inspiration. Med sina tre nobelpristagare är centret ett av världens främsta för cancerforskning och Dr. Oliver W. Press, som bjöd in min kollega, en av pionjärerna inom vårt forskningsfält: radioimmunoterapi. Deras samarbete blev den brygga från vilken jag så småningom med hjärtat i halsgropen kom att ta ett djupt andetag och dyka rätt ut i det okända.
Ett och ett halvt år har snart passerat sedan jag packade resväskan och gav mig av för att prova vingarna i Dr. Press lab. Den första och största utmaningen var tveklöst att kliva ur den försynta svenskoverall som skyddat mig hela livet. För mig som inte kände en själ i denna nya stad var det nödvändigt att mota bort alla nordiskt introverta tendenser och leende säga ”tack, gärna!” till varenda inbjudan som kom i min väg under den första tiden. Eftersom ingen visste hur blyg jag egentligen var så gick det lätt att spela rollen som lysande nätverksgeni, och jag skaffade vänner på de mest oväntade ställen. Efterhand lärde jag mig att genuint uppskatta dessa tidigare så fruktade möten, något som gynnat mig mycket både på det personliga och professionella planet. Jag har vågat söka upp såväl forskningsassistenter som högt uppsatta professorer för att starta samarbeten, få yrkesmässiga råd och tips, samt lära mig om olika karriärmöjligheter. Alla säger de samma sak: ”You’re doing it just right; networking with the right persons.” Det hade aldrig hänt om jag inte tvingats ut ur min bekvämlighetszon!
Likaledes har jag fått anpassa mig till en annan möteskultur än den jag tidigare upplevt; här förväntas löpande uppdateringar av pågående studier men det finns inte mycket tid för förberedelser. Det är en nyttig lärdom att tvingas till improvisation, särskilt för kontrollfanatiker som jag. Eftersom centrets verksamhet till stor del beror av privata donationer finns även gott om tillfällen för övning i att presentera mina studier för lekmän av alla slag i intresseföreningar och familjegrupper. En kul erfarenhet var när jag fick ett tjugotal popcornätande barn att under tio minuter uppmärksamt ta del av forskning som för många vuxna ter sig mycket komplicerad. En stimulerande utmaning, där kvittot på att jag rott uppgiften i land var den uppsjö kloka och högst relevanta frågor som följde på presentationen – en mer tillfredsställande belöning går inte att önska.
Tiden som postdoc i Seattle har inneburit en fantastisk möjlighet att utforska de frågor som tog form under den där kaliforniska bilresan för några år sedan. Privat har jag lärt mig att hantera den intrikata amerikanska deklarationsproceduren, ansöka om id-kort samt lista ut hur sjukförsäkringar och bostadskontrakt fungerar. Professionellt har jag utvecklat fler färdigheter och knutit fler kontakter än jag kunnat drömma om.
I skrivande stund är det oklart vad som kommer att ske när mitt fellowship tar slut i höst – en stor nackdel med att finansieras årsvis. Osäkerheten innebär att jag tvingas att jobba på med experiment och artikelskrivande som om det bara återstod ett halvår, samtidigt som jag febrilt ansöker om nya forskningsmedel. Oavsett hur det går så är jag dock övertygad om att mina nya erfarenheter och det nätverk jag byggt upp kommer att vara ovärderliga i min fortsatta karriär.
En fråga återkommer ständigt, från kollegor, familj och vänner: ”Vad ska du göra efter detta?”. Svaret är lika enkelt som kryptiskt: jag har ingen aning, men jag vet att det kommer att bli bra.
Henrik Sjövall skriver
Trevlig och välskriven text! Alltför många är rädda för att ta det där internationella post-doc steget (”besvärligt”…). Numera är det dock så att det i princip är tvärnit att få pengar från de stora anslagsgivarna om man inte gjort internationell postdoc!
Gärna mer av ”kröniketyp” i E-nytt, inte bara rena nyhetsblänkare.